https://www.youtube.com/watch?v=FzLtNJlPm34
Den här godnattvisan skulle ju vara din,
jag hann fila lite på melodin, klura lite på ord, men inte mycket mer.
Den skulle handla om att jag skulle lära dig allt jag inte kan, och du mig, det här var allt jag hann.
Inte mycket mer.
För några månader sedan hörde vi ett nytt hjärta slå, vi skulle inte längre bara vara två.
Du såg perfekt ut, efter en del tidigare svårigheter gick allting så lätt.
Redan efter de tidiga ultraljuden var du det finaste jag sett, som det kan gå.
Du har bland annat hetat Cellis MacBlåbär, Cellis MacKumquat, Cellis MacLime,
Cellis MacPäron, Cellis MacPotato och Cellis MacMango.
Du skulle snart få heta Cellis Von Kronärtskocka.
Jag skulle ge dig mitt allt.
Allt jag skulle göra framöver skulle jag göra för dig.
Vi skulle bygga saker ihop.
Floskler som jag förstått innebörden av…
…men tidigare inte känt innebörden av.
Häromveckan skulle vi få reda på lite mer om vad du var för en,
på rutinultraljudet i vad som skulle bli vecka 20.
Det var vårt tredje ultraljud och efter det skulle vi kunna sikta in oss på vissa namn åt dig.
Världen är lite dum just nu, så jag fick vara med på undersökningen på distans.
“Det första jag gör är att leta efter hjärtljud”
Men sen var det tyst.
Inte ett ljud, en stilla och på tok för lång sekund. Och en till.
Inte ett ljud.
Tills jag hörde Linneas ord som fortfarande snurrar i mitt huvud om kvällarna;
“åh herregud, åh herregud”
På en kort sekund rycktes duken bort från bordet där glasen stod.
Från all glädje i världen till avgrundsdjup förtvivlan.
På en kort sekund.
En så väldigt lång sekund.
Glasen vinglade hit och dit, och spillde sitt innehåll över kanten när tårarna svämmade över.
Att gråta, snyfta, flämta ynkligt ihop på distans, att inte ha varandra nära.
Tanken på att Linnea låg där ensam, om så bara i några minuter till.
Att inte förstå vad som händer men ändå är det glasklart, verkligheter som står i konflikt.
Jag minns knappt hur jag körde dit, videosamtalet med Linnea och barnmorskan fortfarande i fickan.
Barnmorskan berättade lite om vad som händer nu genom bilens högtalare,
alltmedan världen utanför bilrutorna var densamma som för tio minuter sedan.
Som om ingenting hänt.
Glad hissmusik på väg upp till kliniken.
Vi skulle ju bara få veta vad du var för en krabat och att allt fortfarande var bra.
Fjant-jag skulle skicka en bild på en korv eller en taco till min familj.
Det var DET som borde ha hänt härnäst!
Men vi tvingades vingla ett tag till,
hålla oss på benen på den hala marken medan vi for mellan adress, person och rum.
Mellan dubbelkontroller och stumma tröstande ord.
Det är svårt att ta in nåt, när allt som ÄR plötsligt ska vara allt som VAR.
Att du inte lever längre, trots att vi ju hörde din puls för bara två-tre veckor sen.
Åh herregud, åh herregud.
Jag grävde efter anledningar att bli arg,
dumma bilister som svänger utan att blinka.
För att kunna få byta outhärdlig pina mot ilska - lite som att dra sig i håret när man har ont i huvudet.
Men det är så kluvet och det går inte att bli arg, för inget i världen kan grumla en sådan kristallklar smärta.
Hemma föll glasen ner i en hög på golvet och spillde och spillde och spillde.
En del glas verkar inte ha några bottnar, har vi lärt oss.
Jag låg där på hallgolvet och kippade efter andan med huvudet i Linneas famn,
blott ett par centimeter från vad som skulle bli du.
Dagarna därpå, som varken kändes som dagar, timmar eller år, dyker du upp överallt.
Det kommer du göra ett bra tag framöver.
I de små kläderna vi köpte för bara några få dagar sen.
I barnvagnen vi provkört i lägenheten, om och om igen, som vi lämnade bort med kläderna tillsvidare för att de gör för ont att se.
I våra ringar inför bröllopet du skulle få vara med på.
I Linneas mammakläder.
I napparna jag inte kunde låta bli att skaffa löjligt tidigt, för att det var dinosaurier på.
I bilderna jag målade av dig.
I den opastöriserade osten i butiken.
I alla välstoppade barnvagnar och babyselar andra får gå runt med.
I namnen vi tänkt du kanske kunde få.
I sången jag tänkt skriva som går på repeat i huvudet när jag vaknar.
I badrummet där hyllan tidigare stod, där vi lämnat plats för ett skötbord.
I vinet Linnea helt plötsligt får dricka igen.
I ditt mjukisdjur Linneas vän köpte åt dig.
I dina kusiner och kusinen som kommer en månad efter att du skulle komma.
I sängen när klockan slår tio och jag inte längre dyker in under Linneas täcke för att säga godnatt till dig.
I räkningen till graviditetsförsäkringen som landade i brevinkastet några dagar efter beskedet.
I alla minnen vi samlat hittills i år, för du har varit där varenda sekund och varit det största vi haft.
I det trasiga barnlåset på ugnen jag skulle fixa.
I de obarmhärtigt träffande annonserna för barngrejer på webbsidor och appar vi öppnar.
I blivande-pappa-kursen jag fick avboka.
I barnböckerna i hyllan.
I ultraljudsbilderna som hängde på kylen,
som vi fick rulla ihop och ställa bakom fotona på alla kusiner.
I alla tre gravidapparna i mobilen och i bakgrundsbilden.
I meddelandehistoriken.
I fotoalbumet jag förberett.
I alla personer vi träffar och måste berätta för.
Där är du, överallt.
Och till råga på allt låg du fortfarande kvar i Linneas mage,
med huvudet neråt, i flera dagar efter beskedet.
Och varje gång du dyker upp på något nytt sätt brister vi och gråter,
ibland stilla, ibland så tröstlöst hulkande att det gör fysiskt ont.
Oavsett om vi är hemma, utomhus, i bilen, i affären, på middag, eller när jag skriver detta.
En knapp vecka efter beskedet och precis på dagen du skulle vara halvvägs i mål,
tvingas vi spendera hela dagen på helt fel slags förlossning en halv graviditet för tidigt.
I ett vitt anonymt rum utan tavlor och med nedmonterad TV, men med mycket fin personal.
Timme efter timme, femton gånger, från tidig morgon till sen kväll
och med smärtan Linnea fick uthärda för det som egentligen skulle sluta i något gott.
Och jag kunde inte göra mer än att ligga bredvid och värma henne och hålla hennes hand.
Det är så fel så fel, det är så jävla fel.
Och där var du så plötsligt, liten och stilla i våra famnar.
Och trots allt var du det finaste vi sett, det dyrbaraste vi hållit i och klappat.
Alla fingrar och tår satt där de skulle, men så små.
Små ögon som tittade på ingenting.
Små öron som precis nu skulle fungera.
En miniatyrbebis som var både jag och Linnea i ett.
Du skulle bli en pojke, men att vi skulle få reda på det på det här viset…
Jag spelade din godnattvisa för dig där,
den som jag tänkt sjunga för dig om några månader.
Som jag desperat spelade in på pianot dagen innan för att hinna få ut melodin ur huvudet och göra till något jag kunde spela för oss tre.
Som om något skulle gå förlorat annars.
Som om jag måste ta chansen att få ha spelat den för dig, även om det nu mest var för din mor och mig.
Som om jag hade varit en dålig pappa om jag inte gjorde mitt yttersta för dig, in i det sista.
Och det är en halvfärdig melodi som saknar sång, precis som du.
Men även om du är en halvfärdig melodi och aldrig kommer yttra några ord,
lämnar du enorma spår på min och Linneas jord.
Med dina små små fötter.
Med dina små små små små små små små tår på.
Som vi vill ha dig tillbaka!
Det vi inte hade gjort för att ha dig här just nu.
I Linneas mage, i väntan på att få träffa dig på det sättet som det var tänkt.
Snälla kom tillbaka! Nu!
Men vi är kvar här med en tomhet jag aldrig känt förut,
med upptäckten att det går att gråta i flera dagar till och från, in och ut.
Fastän tårarna borde tagit slut kommer de ändå.
Och trots att man sagt allt man kan säga, forsar orden ut likaså.
Det är en sorg man aldrig vill känna,
men en sorg jag vill hålla kvar vid tills knogarna vitnar,
för den är en sådan påtaglig påminnelse om glädjen vi inte längre har.
Om dig.
Och jag är så rädd för att om jag släpper sorgen ur mitt grepp så släpper jag även dig.
Och en vardag utan dig vill jag inte ha.
Men du lämnar oss också med vetskapen om att vi kan känna en sådan lycka.
Tiden vi hade var fantastisk.
Du förde mig och Linnea närmare varandra än vi någonsin varit förut.
Inte bara genom hopp, drömmar, kärlek och förväntningar,
men också genom den stora saknaden och längtan vi nu delar.
Kärleken jag känt och känner för dig rinner över till kärleken jag känner för Linnea.
Och den är inte liten.
Du har påmint oss om hur fina människorna vi omger oss med är.
Du har lärt oss att vi kan hantera en tragedi.
Du var den som gjorde att jag för första gången sedan jag var liten känt en genuin rädsla för att dö.
För om jag skulle dö hade jag inte kunnat vara där för dig.
Du har fått mig att se att saker jag tidigare tyckte var värda att stressa ihjäl mig för egentligen inte är riktigt så viktiga.
Du har lärt oss att vi kan, och du har lärt mig att jag verkligen vill få barn,
även om jag tidigare ibland känt en viss ambivalens.
Den här godnattvisan skulle ju vara din,
jag hann fila lite på melodin, klura lite på ord, men inte mycket mer.
Den skulle handla om att jag skulle lära dig allt jag inte kan, och du mig,
det här var allt jag hann.
Inte mycket mer.
Men utan ord eller sång har du lärt mig så, så himla mycket.
Godnatt min lilla Cellis MacBäst, jag älskar dig.