(och jag börjar pussla i gårdens och Hundsängs historia, del 1)
Det här är ett litet första inlägg i en serie där jag försökt gräva lite om vår gård och omgivningen häromkring. Jag tycker det är orimligt spännande att hitta gamla järnbitar i snåren på andra sidan vägen och fundera på vad den tillhört för 10, 15, 50, 100 år sedan. Jag blir exalterad av att se gamla kartor över områden och genom gamla dokument och historia pussla ihop vår mark och dess omnejd. Jag blir lugn av att sätta mig i ett större kontext eller finna mig själv i en bit historia som gör att jag känner mig liten och betydelselös.
Eftersom jag har fullt upp med det mesta (familj…hus…jobb…projekt..) och är småbarnsfar så kommer jag inte ha lika orimligt mycket tid med att skriva om allt jag hittar, men det kommer nog drälla in lite då och då - mest som (delar ur) en egen dagbok (/samla mina tankar) - men om så bara en enda råkar bli inspirerad att själv lyfta på gamla stenar och rota fram historia om sina hus, så gör det det värt att ha publicerat detta på någon sajt som någon enstaka kanske råkar hitta någon gång. På en enslig grusväg.
Det är ingen blogg, för en blogg ska nog uppdateras med jämna mellanrum. Det kommer inte hända.
I september 2021 flyttade jag och min fru Linnea till en liten gård utanför Eslöv, efter att ha tittat på hus en rätt bra tid. Det var ett rätt drastiskt miljöombyte där vi flyttade från en lägenhet med cykelavstånd till jobbet (kan diskuteras i mitt fall), fem minuter gångavstånd till någorlunda välsorterad matbutik, förskolor runt hörnet… …till en grusväg där vi måste förlita oss på bönder för att få snön bortplogad för att vi ens ska kunna ta oss till jobbet. Bort från att bo decimetrar från en hel rad olika grannar till att endast ha en granne inom vinkavstånd. Ibland när jag låg i sängen i lägenheten kunde jag tänka att jag kanske egentligen låg närmre någon okänd människa än Linnea (om vi låg på varsin sida om vår stora säng dvs). Om väggen mellan mig och grannen suddades ut kanske man skulle ligga och stirra någon i ansiktet…
Bort från att störas av egoistiska grannar som fyller andras lägenheter med cigarettrök, till en granne som kommit in med hembakt bröd. Från att slåss med bladlöss på balkongen till att behöva bygga skydd för att inte stora dovhjortar ska äta upp våra nyplanterade äppelträd.
Hur tusan hamnade vi här? Och vad är det egentligen för ett ställe?
Innan vi valde att flytta ut hit var vi runt i diverse orter omkring Lund, Kävlinge, ute i Stehag och andra snå ställen vi knappt hört om (det finns tydligen en ort som heter Trä. Inte jättetokigt jämfört med namnet på vår nuvarande adress förvisso…). Vi tittade på allt från hus i 70-tals-bostadskvarter till sprillans nya hus i bostandsområden som inte fanns alls för bara några år sen. Med tanke på hur huspriserna skenade just den här perioden hade vi knappt en chans, då budgiviningen ibland stack iväg en bra bit över miljonen. Under tiden bodde vi i vår första (gemensamma) bostadsrätt, i vilken vi bott ca tre år och totalrenoverat badrum i bland annat. Så den hade inte hunnit öka jättemycket i värde direkt, även om vi gick med OK vinst (vi hade en väldans tur som sålde när vi sålde, samtidigt som vi såklart hade otur på andra hållet med köpet). Så vi kunde inte sälja en bostad och förlita oss på vinsten för att öka insatsen till att köpa vilket hus vi ville.
Att välja hus är såklart inte bara att välja själva huset, utan att välja avstånd till grannar, välja grannar i sig, avstånd till kollektivtrafik, avstånd till jobbet, insyn, avstånd till butiker. Det är att välja hur pass mycket tid, tålamod, ångest och pengar man är villig att lägga på renovering, hur man vill att sina framtida barn ska växa upp, huruvida man är beredd att ge upp köpepizza
Att bo i hus i Lund var helt uteslutet rent ekonomiskt. Likaså var drömmen om hus strax utanför Lund svåruppnådd. Vi tittade på några hus som vi hade kunnat ge oss in i, på cykelavstånd från Lund, men de hade krävt antingen extrema renoveringsåtgärder (för att ens kunna flytta in) eller att man står ut med att bo vägg-i-vägg med en 70-väg (där folk säkerligen inte håller 70). Med barn på G och inte obegränsat med tid/ekonomi blev det svårt.
Sedan ska man ju dessutom hitta något som kan möta bådas kriterier, iallafall så att den ena i relationen känner sig överkörd genom att ge upp sina önskemål. Jag var t.ex. rätt sugen på att faktiskt köpa en nyproducerad villa i Stehag, som vi faktiskt hade kunnat göra. Golvvärme överallt, enorma rum, grannar med barn… Fin putsad fasad… Men samtidigt hade det inneburit en tågresa på 20 minuter och ovanpå det gång/cykel mellan hem/jobb. Området var inte heller superfint och man såg in i allas trädgårdar från sin egen. Därtill låg det inte på väg till någon vi känner eller något vi gör. Så det gick såklart bort och det var rätt i slutändan (utan bitterhet, även om jag ibland fortfarande i jobbiga lägen känner “varför tog vi inte bara ett sprillans nytt hus med sprillans nytt tak och sprillans ny ventilation och sprillans nya badrum och sprillans nya… och kommunalt vatten och..”).
Vi båda var under en rätt bra tid halvt “inställda” på Furulund under en halvkort period. Där finns en liten skog man kan springa i och de skulle precis få en tågstation (vilket också märktes på huspriserna där). Där var vi på en hel del visningar i både fina och fula hus. Men efter att ha varit där en massa gånger så landade vi båda tillslut i att det inte kändes helt rätt för någon av oss med uppradade hus och viskavstånd till grannar. Känslan av att känna sig som en bok i en bokhylla - som iallafall jag hade i miljonprojektet vi bodde i - kom tillbaka. Det har helt klart sina fördelar också om man får bra grannar och kan “springa över gatan” till någon.
Ovan: en kladd jag gjorde efter något år av hemmakontor i lägenheten på Klostergården och jag kände mig instängd (fin lägenhet annars, gillade den). Folk var väldigt upprörda när barn lekte kring det extremt lockande “konstverket” (stora “mynt” av trä, superkul att lattja kring)…
Stundvis kändes det hopplöst, som när ett urgulligt hus utanför Lund sprang ca 2 miljoner i pris innan de bokade visningarna ens var över. Det huset låg några stenkast från partikelacceleratorn, vilket ihop med det gamla stug-liknande huset och öppna skånska fält gav mig en väldigt Simon Stålenhagig känsla. Av alla hus vi suktat över på hemnet var nog det där mitt favorithus. Två kilometer cykling till spårvagnen. Fnys.
Så kom tillslut dagen då vi åkte ut på en visning mitt på landsbygden, till en… gård.. …med två hus och med en stor tillhörande hage… På en grusväg.
I Eslöv. Eller ja, i Eslövs kommun då alltså.
Huset (huvudbyggnaden) var varken modernt eller flådigt. Det skulle kräva mycket för att tämjas och “bli vårt”. Golven var fula och många (på höjden). Fasaden var verkligen ingen favorit. Det stack kablar ur väggen från nästan alla kontakter i ett av rummen och för att kunna tända belysningen i badrummet fick man slå på en knapp på utsidan av det, men då kunde man inte längre använda belysningen i det andra… och inte heller handdukstorken i det första (sådant är fixat av proffs nu… det var dyrt…). Enskilt vatten och avlopp kändes (och känns) läskigt. Men det var två hus med en mur mellan, som ringade in en pool (som vi var ytterst tveksamma till att behålla… som senare kom att husera salamandrar men som jag nu “dragit pluggen ur” med en kraftig borrhammare och 20 cm borr) och ett stort trädäck. Med tre grindar. Det hade en egen innergård, där vi kunde få plats med massa bilar/gäster. Gäster som, om de var på besök från fjärran, kunde få ett eget litet hus att bo i.
När man går upp på ovanvåningen och tittar ut över markerna möts man av det här.
Den utsikten var verkligen en effektiv “hisspich” då den inte krävde ett enda ord för att sälja (däremot hade det varit lite najs med en hiss/lift, eftersom det är ca 20 meter höjdskillnad från norr till söder på tomten).
Så det var här vi hamnade, månaden innan vi fick vår dotter. På en grusväg utan affär - men bara 15 minuter till Lund. Bland vildsvin, hjortar, rådjur, grävlingar, rävar, fasaner, havsörnar (true story), glador, ormvråkar, kattugglor, hackspettar, fladdermöss, möss… med mera - men bara 15 minuter från Lund. Med utsikt över vidsträckta skånelandskap i en flack dal som bakgård - men bara 15 minuter från Lund. Med nätter utan cigarettrök, ljud från trafik - eller nästan inga ljud alls (förutom kanske från vinden, kattugglorna, brunstande hjortar, vindkraftverk om det blåser därifrån) - men bara 15 minuter från Lund. Med nätter så svarta och ostörda från belysning att man ser vintergatan med blotta ögat - men bara 15 minuter från Lund. Och jag får köra förbi min jäkla partikelaccelerator jag tjatat om här hemma, varje gång jag kör 15 minuter till Lund.
Dovhjortar vid vår äng.
Dovhjortar på vår äng. Den främre hinden är vitare än den ser ut här och är även dräktig på bilden (numera mamma - nu finns det två vita till).
Ormvråk på vår grindstolpe.
Havsörn på åkern bredvid vår äng.
Men för att vara ett första husköp är det lite att “spela spel på de övre svårighetsgraderna”. Särskilt som nyblivna föräldrar och med bara en lön. Husen har sina problem och saker som MÅSTE fixas. Elektrikerna som drog om all vår el var dyrare än vårt dyra badrum i lägenheten. De rev också ner ett innertak och hittade rötskador i bjälklag (också fixat av proffs nu, iaf själva skadan… kostade som halva vårt dyra badrum i lägenheten…). Vi har hunnit fixa en hel del själva här med, vilket jag inte tänker ta upp i det här inlägget (se Fixat med huset och trädgården).
Det finns en ständigt närvarande ångest om “tänk om taket börjar läcka”, “tänk om vår avloppsanläggning lägger av”, “detta kostar multum att värma upp, tänk om vi skadar huset genom att snåla”. Samtidigt saknar jag inte tankar som “tänk om vi får en vattenläcka som drabbar grannen under oss” i bodstadsrätten eller “kommer hyresvärden att jaga mig för slitage de borde stå för” i hyresrätten. Det är skönt att kunna hoppa omkring, spela musik, spola i toaletten - utan att vara orolig för att störa grannar.
På våra 1.1 hektar mark kan jag flyga drönare utan att tanter och gubbar kommer och tjafsar. Vi bor utanför detaljplanerat område så vi har mer frihet i hur vi kan bygga saker. I det som just nu är vårt förråd har det tidigare bott två hästar. Om min dotter i framtiden skulle råka bli hästgalning så har vi både inne- och ute-boxar och hage till att faktiskt kunna ha egna. Eller alpackor… eller grisar? Park med solpaneler?
Vi såg massa möjligheter att få en gullig innergård, forma landskapet lite som vi vill, göra om det mesta i huset så att det blir så som vi vill ha det. Det kommer ta tid och det får det göra (och om vi blir galna så får vi väl flytta om några år). Under tiden kan man rita kladdar över diverse fantasier kring huset.
Med tanke på hur lite som är fixat med trädgården i form av växtlighet/frukträd, och hur tråkiga (eller inte-vår-stil-på) ytskikt med mera i huset är så kan man lite klyshigt kalla vår gård för ett oskrivet blad. Men så är det naturligtvis inte egentligen, vilket jag märkt när jag grävt igenom 176 år gamla kartor och dokument om omgivningen här. Och eftersom jag blir orimligt exalterad över det så följer efter det här inlägget ett med lite historia om vår gård och omgivning (och inspiration för hur man kanske kan hitta sådant själv).